No matter how long, how fast you run. Your actions will catch up with you.

Jag ringde ett samtal idag, och den ilska samtalet framkallade är inte från denna värld. Den ilska och den avsky jag kände på fredagen blir som ett litet ulligt lamm bredvid denna nya, otroligt intensiva känsla. Orkar inte ta upp det mera nu, men den som väntar på något "gott" väntar aldrig för länge.

Åkte till stallet efter jobbet, diskuterade av lite av min ilska med Pia och hämtade sen upp åbäket till häst som vi skulle ut och köra. Jag vet inte om min sinnesstämning speglade av på honom, men han har varit hur jobbig som helst idag. Då Pia gick för att träna med Uni bakom hörnet blev Stormis ensam på jorden (faktumet att Sindi och Jonatan stod tre meter bredvid spelade ingen roll) och ingen förstod hans misär. Han trippade framåt, bakåt och i sidled hela tiden. Då selen skulle spännas kastade hans sig framåt och huvudet guppade som på en struts (i min vision av en struts guppar huvudet). Då tränset skulle på kom han fram till slutsatsen att han nog egentligen inte alls är en häst utan en giraff, och huvudet steg i höjd.
GAAAAAAAHH!!
Då vi äntligen fick kärran efter kräket så betedde han sig som en yster tvåårig hingst och skulle minsann skrika och stressa och springa blint i full fart. Vem har stulit min lugna häst och ersatt honom med en knäppgök? Han var rädd för stenar, soptunnor, parkerade bilar, gröna gubbar, you name it! Då vi skulle vända började en hund skälla och då växte han fast i backen och rörde sig inte en millimeter. Jag hoppade av och fick vända honom för hand. Jag fick hoppa av och vända mitt åttaåriga varmblod som blev inkörd som tvååring för hand. Da fuk?
Då kraken äntligen var vänd, ja då skulle han minsann inte stå stilla och vänta att matte skulle hinna klättra upp i kärran, nejdå, då skulle han iväg. Sandra höll in honom vilket resulterade i att han började studsa och lätta på frambenen.
GAAAAAAAAHH!!
Nåja, då jag äntligen kravlat upp mig i kärran och färden kunde fortsätta var han åter rädd för allt och ingenting, Rejbölestenarna sitter färdigt på vakt med gaffel och kniv i väntan på en saftig hästfilé, nu vet ni att se upp. Då vi passerade ett stall hörde han en häst gnägga, och han började skrika så det skakade i honom, och han trippade så att han utan tvekan blivit antagen till att uppträda i Svansjön. Jag hoppade pånytt av och ledde honom, aningen bitter dena gång. Då vi var förbi alla faror som ligger på lut och skulle stanna och kravla upp i kärran igen, ja då först började framdelen lätta. Han tog inte till några stora stegringar, men minsta lilla stegring är en stegring för mycket. Småförbannad knäppte jag fast grimskaftet i bettet och ledde honom igen tills han lite lugnade ner sig så att färden kunde fortsätta.
Väl hemma konstaterade vi att han nästan inte alls var svettig efter en såpass lång länk i bara trav, borträknat de korta delarna jag lett honom. Konditionen har åtminståne stigit. Då vi klädde av honom var han hur gullig och glad som helst och slog i värsta charmväxeln.
GAAAAAAAAAHH!!

Efter denna smått misslyckade stallsdag (nya, friska tag imorgon) träffade jag Lina för en kaffe och två års catching up på Shell och senare åkte jag hem till Malin för att lufta allt och smida hämnddrypande planer. Ehheh.

Hanna var tidigare på dagen till stallet för att fotografera och skickade mig två fina bilder på mitt monster.

Tukka hyvin - kaikki hyvin