Dagen såhär långt

Steg upp med tuppen imorse (men lyckades ändå försena mig fem minuter..) och åkte till Grundsjö för att möta upp Sandra. Där böt vi bil och styrde nosen (nosarna? nössen? nos i plural?) mot Broby och dressyrtävlingarna. Vi köpte kaffe och bänkade oss på första parkett för att för en gångs skull endast agera åskådare, skönt! Kallt var det dock, en sån jäkla snålblåst, hutter!

Hanna tävlade hennes andra medryttarhäst Eppu i LC och så kollade vi också in Mikaelas finnhäst Max.
Det var meningen att jag skulle träffa fina Ida från min klass. Har inte sett henne sen våren och saknade efter alla fina agrologbrudar har för länge sedan krupit fram, yhy. Idag skulle hennes hyrhäst tävla i sista klassen, men oturligt nog fick vi så himla kallt så vi åkte hem innan de ens anlände till tävlingarna, suck. Nåja, den traditionella Sverigeresan närmar sig med stormsteg så vi tar igen allt och lite till då :D

På hemvägen gjorde vi en avstickare till ABC och åkte sedan tillbaka till stallet. Hästarna fick lunch, kvällsmaten förbereddes så långt det gick och så mockade vi boxarna, sopade och fyllde vatten. Stormisen blir motionerad ikväll då stallstur nummer två nalkas.

Då jag kom hem åkte jag med mamma till mommo och därifrån promenerade vi till gravgården för att fixa alla släktgravar fina med gran- och enkvistar. Passade på att strosa runt en stund och hittade till slut mig själv stående framför en kamrats grav. Tårarna brände bakom ögonen och en stor klump envisades i halsen. Det har varit så fruktansvärt mycket och svårt på den senaste tiden, och allt slog tillbaka med full kraft då jag stod där. Hur kan jag tycka att jag haft och har det svårt, jag lever ju och mår bra.
Livet är så fruktansvart orättvist, det finns människor som kommer undan med allt här i livet och så finns det dem som försöker till det yttersta men alltid får en spark där bak.
Don't look back 'cause I am crying.