Åkte till stallet vid halv ett idag och ljublade åt vädret då det inte regnade, tjohoo! Vi började dagen med att göra igång Sindi och ge oss ut på en körtur. Sindi brukar vara lite av ett krutpaket och då den nacken bestämmer sig för något är det bara att följa efter. Idag lyssnade hon fint och var väldigt nöjd och glad med en lite lugnare länk. Då vi klätt av henne all utrustning fick hon och Jonatan gå in i stallet en stund och vi fortsatte genast med andra paret ut, nämligen Barbie och Pale.
Jag fixade igång Barbie för en tur med kärran och Sandra fixade Pale för att komma som handhäst. Jag tycker att idén att ta med sig en handhäst är helt fenomenal, två flugor på en smäll ju! Länken med Barbie och Pale blev också lugn, Pale och Sindi blev ju vaccinerade för några dagar sedan så därför ingen ansträngning. Molnen bjöd på några regndroppar under denna länk, men det var så lite så det grusade inte vårat humör.
Då Pale och Barbie var motionerade och Sindi och Jonatan sluppit tillbaka ut i hagen var det Stormisens tur ännu. Jag borstade igenom honom och bugar och bockar för att han inte hade leriga ben. Hur han klarat av denna bedrift vet jag inte, men han får gärna göra det igen!
Han fick sadel och träns på sig och så började Sandra ridpasset. Han verkade lite orolig i munnen under passets gång, just typiskt då veterinären kollade hans tänder för bara några dagar sedan. Möhh.
Annars bjöd han också på några intressanta Stormisvarianter av trav idag. Lite svinpass, lite slängtrav och lite galoppblandningar för att väga upp det hela. Knashäst. I slutet av Sandras ridning gick han dock bättre i traven, men han visade nog inte upp sina allra finaste talanger idag.
Då Sandra satt av var det mattes tur att sätta upp sig i sadeln. Det började med att jag fick känningar av sendrag från höfterna ner genom låren i båda benen då jag satt upp. Kul. Då vi längde stiglädren och jag lyfte upp benen över sadeln var sendraget, i båda benen, ett faktum. Murr. Då jag satte ner benen försvann själva sendraget, men känningarna och varningen om att komma tillbaka vid första snedsteget höll i sig hela ridningen. Vilket ryttarmaterial jag är!
Stormis maskade för hela slanten, men annars fick jag riktigt bra feeling ungefär från halva passet ända till slut. Han sökte sig neråt och jag kände mig ganska stabil där jag satt. Hälarna lite neråt, baken lite djupare i sadeln och lite mera kontroll över att hålla de där förbaskade tummarna som handens högsta punkt. Men träning, träning och åter träning. Och nu skall det bli mera regelbundet, piste. Vintern kommer att vigas till träning, så är det bara. Jag är också bombsäker på att dessa eviga sendrag som jag fått vid ridning det senaste halvåret ger med sig då jag vänjer mig. Det är bara att bita ihop och hålla det där leendet jag lärt mig att älska fastklistrat där det hör hemma. Har som sagt gett mig in på att aldrig mera ta skit från något håll, och detta gäller tyvärr också mina höfter. Så burn!! på er, dumma höfter! ;)
Sitter nu hemma och gör typ ingenting. Senare blir det kanske en träff med Tessi och Jessy och kanske en snabb visit hem till Malin, men det får tiden utvisa :)
Fotografier från dagens ridning kommer då jag fått dem, men en vackert höstig bild på Sindusen kan jag bjuda på redan nu :)
 |
| Sötrumpa |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar