I ett fotoalbum där står tiden stilla..

..mellan pärmarna är allting som förut?

Är det? Kan det gå tre år för att sedan komma tillbaka som om inget hänt? Som om man var samma människa som förut, untouched by time?
Kan man se tillbaka på vad som varit, och starta upp allt igen, på det ställe som alltid så förargligt blev lämnat, vind för våg?
Står tiden stilla?

Kvällen igår var väldigt lyckad, och väldigt intressant på samma gång. Jag fick mina ögon kanske lite mera öppnade, och jag fick också den starkaste bekräftelsen jag fått såhär långt. Att några små ord av rätt person kan svänga allt så kraftigt och få mig, igen en gång, att inse att felet kanske inte var mitt. Jag hade kanske inte kunnat göra någonting annorlunda. Kanske det var bra såhär. Med hans egna ord, jag tror honom inte idag, men då vi träffas om ett halvt år tackar jag honom. Kanske?

Vi började kvällen med att förfesta i Grundsjö, jag som kusk festade loss med min kaffekopp och bra musik, haha! Men roligt hade vi. Blev lite rörd då Sandra sade att hon skall spela en låt för mig, och så börjar Toby Keith's He ain't worth missing. Och det har han helt klart visat att han inte är, dumbass.
Då klockan började närma sig 22 hoppade tre glada tjejer i bilen och körde via Karis mot Ekenäs och Santa Fé. På vägen fyndade Sandra en gammal CD från '07 som vi förväntansfulla matade in i spelaren, och ljuv Brusabymusik flöt ur högtalarna. Gamla klassiker med Bonnie Tyler, Rednex, My Chemical Romance och Eddie Meduza. Vi blev något nostalgiska och feelisen var i taket, underbart! Med Black Velvet skrålandes ur högtalarna och tre små strupar fortsatte vi vår färd in i dimman.

Väl framme i Fé kunde kvällen börja, och vi satt en stund på nedre våningen och pratade och umgicks innan vi sökte oss upp för att lyssna på kvällen livemusik av Jan Johanssen. Och vilken spelning det var! Gamla rock'n'roll klassiker blandade med svenska låtar. Alla hoppade och dansade och sjöng med för full hals. Sista låten han spelade var Billy Idol's Rebel Yell och hela övre våningen brakade loss i ett enda dansande och skrålande, vilken känsla!
Hej mitt liv, hur jag har saknat dig!

Efter spelningen gick vi ut en stund då värmen i Fé's lilla övre våning var outhärdig. Då vi var tillräckligt svalkade för att gå upp tillbaka var det vanlig clubbmusik som gällde och vi lämnade alla våra fördomar och bekymmer utanför dansgolvet och levde livet. Dansade loss, helt som förr. Och det var så otroligt roligt!
Are we human, or are we dancers? 
Vi lämnade också våra fördomar bakom oss då vi gick ut för frisk luft (genom filter). Vi är vuxna människor. Det är bara så enkelt.

Då jag stod vid bardisken träffade jag en som jag inte var beredd på, och bemötandet jag fick var jag ännu mindre berädd på. Jag hörde ett högt Heeeeeeey, det är ju du! och i nästa sekund fick jag en stor bamsekram. Vem det var? Det var hans bästa vän från dessa trakter. En vänskap som jag vet att från båda parterna, man till man, är hundraprocentigt lojal. Jag fann mig plötsligt i armarna av hans bästa vän, en som jag verkligen inte gillat tidigare (och som jag verkligen gjort klart för honom), men efter igår ser på med helt andra ögon.
Jag kramade tillbaka, aningen chockad, och såg honom sedan i ögonen. Jag vet inte vad jag skulle få höra, men det jag fick höra var det jag minst väntat.
Det var länge sedan! Hur är det nu med dig nu? 
Det är väl helt bra, sakta men säkert.
(med ett bekymrat ansiktsutryck) Jag hörde att det sket sig för T***e. Det var ju synd.
Ja, det gjorde ju lite det, bedrövligt, eller hur?
Ja, men det är sånt som händer. Och du, man lär så länge man lever, du har åtminståne lärt dig något. Alla gör vi våra fel, vissa större än andra. Synd men det är sånt som händer.
Visst, sånt händer. Men inte så fult som han gjorde det.
Nå nej, det har du rätt i. Men vi får ju hoppas att han också lärt sig något. Han har nu gjort sitt fel.
Ja, det har han verkligen. Men, livet går väl vidare.
Det gör det. Vetdu, jag är fortfarande kompis med T***e, men jag vill vara lika bra kompis med dig. Jag har inte glömt dig (här pekar han på en av de tatueringarna jag gjort åt honom och blinkar på ögat) och kommer inte att göra det heller. 
Ja men det är ju bra *skratt* Jag har nog inte glömt dig heller *sockersött leende*
Nej det tror jag. Men vetdu, det kommer att bli bättre. Jag har gjort så många fel och förstört så många förhållanden i mitt liv och fortfarande going strong. Du kommr starkare ur det här och med mycket lärdom. Du har lärt dig av dina fel, du har lärt dig av hans fel. Du tror mig inte nu när jag säger att det kommer bli bra. Men vänta när vi träffas nästa gång, om ett halvt år, om ett år. Då säger jag dig samma sak, och då tror du på mig. 
(jag nickar) Jo, det tror jag. Och jag tror dig även nu, men det gör så illa att tro att det kan bli bra utan honom. Men, en dag så blir det bra.
Det blir det, var stark bara. Och se till att sköta om dig nu, så ses vi senare.
Jag fick mig ett handslag och en kram igen innan jag, otroligt chockerad, gick tillbaka till dansgolvet med hans ord ringande i öronen. Jag har tidigare sagt att jag fått stöd i detta från håll som jag minst anat, men detta var otänkbart. Men skönt.
Här lämnade jag alla fördomar bort förevigt. Så mycket lättare. Friare. Skönare.

Vi dansade in i nattens dimma innan våra fötter skrek om nåd och våra svettiga väsen bad om frisk luft. Vi gick efter våra ytterkläder med Sandra och gick ut mot bilen. Glada. Förundrade. Skrattande.
Vi styrde vår röda springare mot Lojo var vi skulle plocka upp Janne som varit på 40års-fest. Jag kan härmed deklarera att jag hatar att köra i Lojo! Seriöst, filer hit och dit och trafikljus upp och ned. Huah!
Vi hittade honom och styrde mot Grundsjö med Bon Jovi i högtalarna som förgyllde vår natt (oj alla stackars vackra låtar som blev våldtagna igår..).

Med lättade axlar och ro i sinnet smög jag in i ett sovande Råbacka minuterna efter tre på morgonen (att smyga i högklackat i mörknet, det ni!) och lade mig för att sova. Så otroligt lättad.

I ett fotoalbum där står tiden stilla. Mellan pärmarna är allting som förut.