Detdär med lastning

Som ni vet är Stormis ingen fröjd att lasta. Han har blivit så mycket bättre, men fortfarande mil ifrån felfri.
Jag hittade dock en intressant artikel om hantering i nyaste numret av HÄSTmagazinet, nämligen "Så lastar du hästen lätt".

Alla hästar är klaustrofobiska av naturen, något som inte direkt gör lastandet lättare för någon av parterna. Svårlastade hästar är betydligt vanligare än vad man kunde tro och det finns många små delproblem i det ursprungliga problemet, även många olika varianter av det.

Det som nästintill alltid prioriteras är att få hästen lastad så snabbt som möjligt, här kan väl många av oss, undertecknad inkluderad, lägga handen på hjärtat och hålla med. Men det snabbaste sättet är kanske inte alltid det smärtfriaste, åtminstone inte i det långa loppet i de flesta fall.
Här kommer spelar också ide'n om att hästen bara är envis eller rent ut dum (undertecknad lägger skamset handen på hjärtat). Men ärligt, säg den häst som gör det? Den häst som medvetet jävlas med någon, ja den lär väl inte vara född ännu. Det enda djur såpass rubbat att det klarar av att medvetet jäklas med någon lär väl vara människan.

Hästen har aldrig själv beslutat sig för att "nu grabbar, nu kör vi ut en sväng på byn". Nej. Det är människan som tagit beslutet om att lasta hästen, då hänger det också på våra axlar att lära det arma kräket acceptera situationen på bästa möjliga sätt. Från hästens synvinkel är det ju ytterst onaturligt att knalla in i en transport och glatt åka iväg.

Då hästen hamnar i en, enligt den, livshotande situation stänger den av sin emotionella del och går in i ett slags apati, detta som en överlevnadsmekanism.
Man kan ganska långt tvinga en häst till vad som helst utanför individens komfortzon och detta fungerar så länge hästens nervsestym är intakt. Då det blir för mycket, rinner över typ, tappar hästen kontrollen och instinkten tar över. Då hästen i detta tillstånd inte kan fly börjar den försvara sig och det är i den sekund som det blir farligt.
Hästens försvar? Den slåss för sitt liv.

Det har vi ändå aldrig upplevt med Stormis, men det är vitalt att komma ihåg att deras huvud inte fungerar som vårt och att det faktist finns en gräns man inte gärna vill skrida över.
Med artikeln kom "7 steg till lyckad lastning", intressant att prove dessa på min lilla åsna. Det konstiga med Stormis är att han inte verkar rädd, han verkar bara fast besluten över att inte gå in och växer fast. Apati skulle jag inte heller kalla det, nog mera envishet men som nyligen deklarerat och inlärt så lär det väl inte vara det, eller? Det håller jag verkligen med om att ingen häst medvetet jäklas, men envisa? Det kan nog våra kära djur vara :)