Det ligger hårt arbete, blod, svett och tårar bakom det och utan Sandra hade detta aldrig hänt. Sandra har gjort ett så otroligt bra arbete med den hästen, lagt ner så mycket tid och träning på att ta honom dit han nu är. Fortfarande grön och med lång väg kvar, men med det team vi har i stallet kommer det att fixa sig.
Som sagt, det har tagit tid, arbete, tårar, svordomar och ett förhållande, men nog fan är det värt det!
Trying to bring a dream to life.
Det var alltså Stormisen första tävlingar idag, en 40 cm klass i Billnäs. Allt gick inte helt som på Strömsö, men jag är så lycklig och stolt över honom att jag nästan spricker. Jag tycker att han skötte sig fint, och endast en gång skulle han ha blivit såld billigt. I beaktande bör tas att detta var första gången han var i denna situation. Match showen i våras var lite liknande, men där var inte fullt så många hästar eller så mycket som hände hela tiden, och där behövde han inte heller ridas eller överlag koncentrera sig. Och en tanke som slog mig nu, varför behöver jag ens ta upp det? Det är min alldeles egen fina, underabara lilla häst och jag är överdrivet stolt över honom :) Så enkelt är det, punkt.
Anyway, han trippade lite på morgonen då jag polerade och fixade honom, men jag var själv så jäkla nervös att jag mådde illa och funderar inte alls att det smittade av sig på det stackars lilla djuret. Då vi lastade honom gick han rakt in som ett litet ljus, och blev lugnt kvar utan att backa, score! Han väntade, lite småstressad medan vi lastade Pale och så åkte vi iväg.
Väl framme i Billnäs med parkerad bil och en sista nervlugnande cigarett senare lastade vi ur odjuren, och då var han förundrad och lite småhet. Hela hästen var spänd som en gitarrsträng och han cirklade runt mig som en fluga runt en sockerbit (söt som socker som jag är). Väldigt irriterande, men jag klandrar inte stackaren då det är ett helt vanligt och förväntat beteende. Då vi skulle sadla honom var han dock lite väl av en dramaqueen, han stod inte stilla för en sekund vilket resulterade i att hela köret med sadel och allt small i backen. Här är första gången jag tackar högre makter att jag kör med syntetiska sadlar än så länge. Hade det varit mina drömmars Bates Elevation Cair som smullit i backen hade vi nog kanske ätit grillad åsna imorgon ;) Nä, skämt o sido, men aningen onödigt var det ju.
Sandra satt upp, och äventyret kunde börja.
Uppvärmningen innan tävlingarna var i manegen.
Fotnot: Stormisen har aldrig varit i närheten av en manege, än mindre satt sin hov i en.
Han var stel som en pinne då vi skrittade mot manegen och ifrågasatte nog mitt intellekt två gånger då jag ledde in honom genom dörren, men gick in nonetheless. Väl inne lugnade han ner sig och stirrade inte så väldigt mycket på något. Spegelväggen på ena kortsidan var inga problem, ej heller att det var mörkt och instängt. Så skönt! Sandra värmde upp honom och hoppade några skutt innan det var dags att rida till banan och göra oss klara.
Där stod de alla fem som var med i klassen. Fyra små ponnyekipage och Stormis :D
Stormis startade sist i klassen, och då de red in på banan skakade jag av spänning. Jag var inte nervös direkt och mådde inte illa (århundradets känsligaste stressboll här, hejsan) men taggad till tusen var jag. Startsignalen gick och de hoppade ett hinder, två hinder, fint gick det. Sen kom det tredje hindret, ett elakt ett i svart och gult som även ett annat ekipage vägrat på. Jag skulle inte säga att han direkt vägrade, han nitade inte rakt framför hindret utan han bara tappade fart och stannade. Klant. Sandra var hård som sten och manade honom över det från den punkt han stannade, och där föll en bom. Jag tycker att det var bra att hon inte gjorde en volt med honom och anred pånytt, utan tvingade honom att hoppa direkt, här accepterar vi inga vägringar ;) Rsten av banan gick väldigt fint och han såg glad ut. Det var en något stolt matte som gick för att ta emot sin ädla springare från den första tävlingen, som tidigare skrivet var jag så stolt att jag nästan sprack och livet var underbart!
Sandra tävlade Pale i 60 cm och 80 cm, red fina rundor i båda klasserna och kammade hem tredje placering i respektive klasser, super!
Då vi skulle åka hemåt och lasta underverken blev Stormis nog billig. Han lade bromsen i och åsnemode kopplades på och han skulle inte gå in. Typiskt. Lastandet tog inte längre än tio minuter, men kändes ändå så onödigt då dagen varit så lyckad och han gått in så bra på morgonen. Han har inte varit så här krånglig med lastandet på en väldigt lång tid, men nu då vi var borta bland massor med människor, ja då är det minsann kul att krångla. Nå, han kom ju in till sist och det förstörde inte dagen och min good feeling på något vis :)
Nu står han glatt inne i sin box, och jag tänker gå för att dejta John Blund. Imorgon börjar sista veckan på Agri, lite vemodigt och skönt på samma gång.. Gonatt på er alla fina :)
 |
| C. JK Galleria |
 |
| C. JK Galleria |
 |
| C. JK Galleria |
 |
| C. Pia Hindersson |
jeeee! :)
SvaraRadera