Jag funderade lite över detta och pratade med Sandra att vi måste kolla strömmen, så jag köpte en strömtestare och åkte hem via för att hämta upp min vallpojke som jag hade då Stormisen bodde hemma på Råbacka.
Då jag kom till stallet testade vi strömmen, och som vi anade så fanns det ström endast en bit från vallpojken och efter det var det totaldött. Sandra böt till min vallpojke medan jag fixade igång Stormisen inför dagens motion, och tur det. Testmanicken pep som för brinnkära livet och man hörde tydligt hur det knäppte om banden. Skönt, så var det problemet löst *touch wood*
Haha, jag kan riktigt se framför mig hur han nästa gång sakta smyger fram mot staketet för att ta sig en tripp till det förbjudna och ZAPPP och så galopperar han därifrån med svansen mellan benen och pälsen uppfrizzad som en boll, moahahahaa! Och föreställ in er det gärna ritat och med ljudeffekter, hilarious!
Det var longering som stod på schemat idag, och han gick fint. Han har fungerat fint nu en längre tid (varför måste jag alltid jinxa allt? Lär jag mig aldrig?) och det känns så skönt att någonting är påväg åt rätt håll i denna miserabla tillvaro. Tiden då det känns som mörkast är ofta tiden före ett under, så ge inte upp.
Nej, jag är för envis för att ge upp. Ta nya tag. Visa vad du går för. Visa vem du är.
Efter motionen fick han gå tillbaka i den nya, Stormissäkrade hagen en stund innan kvällsmaten. Det har varit svinkallt väder nu på sistone, så idag böt jag ut hans tunna regntäcke mot ett fleecefodrat. Jag känner till sambandet med att då ägaren fryser så fryser också hästen, men det lever jag med. I år är första året som han skall gå täckad för att reducera vinterpälsen så man kan väl göra det ordentligt om det ändå skall göras.
Vi pausade en stund med en kopp kaffe och lite planerande över en inkommande halloweenfest, alltid kul. Och alla fester som hålls hemma hos Sandra och Janne brukar vara så jäkla lyckade och epic ( jag har fortfarande Jannes otroliga 30-årsfest klart och brännande i minnet såhär på tal om epic) att det verkligen är något att se fram emot :D
Efter vår paus plockade vi in de hästar som står inne under natten och så fodrade vi dem. Jag började idag ge Stormis en kur av både Shy Feeder (b-vitamin) och järn, det är påfrästande att sätta päls så jag gör det jag kan för att göra det lättare.
Sen jag kom hem har jag tvättat våra finskydd och haft schabrakvisning för mamma, pappa och Malin som dök upp på en trevlig spontanvisit. Vi var alla eniga om att välja mellan två stycken (HV Polo - JH Collection) så nu tar vi det sista stora beslutet imorgon i stallet (vadå knasboll?).
Vi chillade en god stund med Malin på vår terass, kul hur "en snabb cigarett" alltid drar ut till till en och en halvtimmes strunsnack med alla mina kompisar. Detta är verkligen inget som stör mig, the more the merrier!
Annars har det överlag varit en väldigt tung och mörk period nu, tårarna har brännt bakom ögonlocken oftare än tidigare. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Jag saknar mig själv, den spralliga, glada person som jag var. Jag försöker visa upp samma människa som innan, men det känns mest som en fasad farligt nära att brista ibland. Jag saknar en varm trygg famn att krypa upp och gråta ut i. Jag saknar någon att sova med och någon att dela allt med. Jag saknar också Rony, Maria och barnen och räknar dagarna tills jag kan besöka dem. Jag saknar mitt trygga liv så som det var.
Jag vet att mycket var fel, men att veta att jag gett mitt allt, jobbat för detta in i det sista och kastat mig in i allt med hjärtat totalt exponerat för att bara se allt rasa utan minsta lilla möjlighet att göra någonting. Utan minsta lilla förklaring, svar eller orsak. Buu.
 |
| UtbrytarKlant |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar