The game is on.

Jag fick ett samtal av Maria idag. Hon berättade att Rony hämtat hem transporten från Kabböle, och att de gått igenom de saker som fanns där i. Jag vill börja med att tacka dem för allt arbete de gjort, och igen en gång får jag bevisat för mig vem som finns där för en då det behövs, i vått och torrt. Så tack, får ett släng av when words are not enough.

Jag fick för några veckor sedan höra av Malin, som hört av en gemensam kompis som pratat med han som jag inte smutsar ner min blogg med att nämna vid namn att han satt alla mina saker ut i min smutsiga hästtransport som läcker vatten och har hål i golevt. Då jag fick höra detta hade alla saker redan luggit i transporten över två veckor. I höstregnet. Kul typ.

Vi diskuterar mitt koskinn som är ovärderligt för mig. Jag fick skinnet i fråga som present av Henrika då jag slutade där andra sommaren som jag var där på jobb. Jag har mjölkat och jobbat men kon i fråga, och fick själv äran att välja ut vilken av de kor som skulle gå över regnbågsbron som jag ville ha som matta. Den mattan är genomvåt. Med andra ord? Förstörd.
Vi diskuterar mina tavlor som jag själv satt ner massor med tid och hela min själ i att skapa och måla. Dessa tavlor är unika och speglar mig, och nu är de förstörda. Genomvåta. Gone. Nejdå, inget penningvärde, men desto mera känslovärde och stolthet. Förstörda.
Vi diskuterar mina förtorade fotografier på Stormisen som jag gjort till tavlor. Våta. Sönder. Förstörda.
Vi diskuterar mina kläder. Våta.
Vi diskuterar två Stübbensadlar. Dessa har han slängt helt fel och inte som en sadel skall förvaras (och en sadel skall verkligen inte förvaras i en läckande transport!) och jag har ingen aning hur förstörda de är.
Vi diskuterar en bykmaskin. Vad om det varit vatten i den och det frusit? Förstörd.

Detta är bara en del av de grejer som han kallt kastat in transporten. Utan att meddela. Utan att tänka. Det var en tid här emellan som jag tyckte synd om honom så hemsk som han såg ut och så vilsen han verkade vara. Well that flew out the window. Senast jag träffade honom skiljdes vi som vänner. Well that flew even harder!

Den känsla jag känner nu, den ilska och avsky, är den starkaste känslan som jag helt ärligt tror att jag någonsin kännt i hela mitt liv. Men jag har åtminstone lärt mig min läxa. Man skall inte ta något förgivet, inte sänka sig under en annan och man skall verkligen stå på sig. Man skall inte ensam behöva dra allt på sitt ok och man skall inte ta skit av någon. Och efter detta kommer det aldrig att hända igen. Jag har växt som person och känner mig så otroligt stark för tillfället. Och den ilska jag känner nu, ja den gör mig bara så mycket starkare.

Jag har ingen aning vad jag gör nästa gång jag ser honom, ingen aning om hur jag reagerar. En sak är dock säker, det kommer inte att vara vackert. Det finns bara en sak kvar att säga: the game is on :)