Longering med sidotyglar och good feeling

Det har varit totalt zombiemode on på jobbet idag. Inte nog med att jag har typ ludd i huvudet har jag revbenen blåslagna och haltar fram som en hundraåring då jag inte kan stöda på ena benet på grund av höften. Jag minns allt från festen och har verkligen ingen aning vad som skulle ha kunnat orsaka detta. Jag menar, jag (eller någon annan) skulle väl minnas om jag flygit ner för trapporna eller fått stryk.. Men antar att det bara tyder på att det var en mindblowing afton. Och det fan var det!

Åkte till stallet efter jobbet och haltade ner efter ponnyn. Han var lite fjantig idag, men det kan ju bero på vädret eller det faktum att han varit ledig i tre dagar.
Vi fixade honom klar och så longerade Sandra honom med sidotyglarna. Det gick ganska bra bortsett från att han var lite nipprig i början. Han var ren i båda varven (high-five!) och hade egen motor. Han svarar verkligen bra på sidotyglarna och börjar förstå fördelarna med att arbeta med höjd rygg. Visst överdrev han lite ibland, men det förlåter jag honom för. Det är ju bättre än om han skulle strida emot och springa blint som en giraff.
Efter passet blev han kliad och omskött förrän han fick sitt fina lila Amigo-täcke på sig. Förtsa gången han är täckad nu, han hade sett lite frusen ut i hagen och det vill vi ju undvika. Detta kommer vara första året han är täckad i syfte att reducera vinterpälsen. Jag är lite tudelad angående detta. Å ena sidan tycker jag att så länge dom klarar sig utan täcke och inte fryser så är det ett bättre sätt, men o andra sidan tränas han på ett helt annat sätt nu och om han är lurvig som en myskoxe får vi inte ut full träning.. Dessa eländiga I-landsproblem..

Och min otroliga good feeling. Jaa-a vetni, den kommer jag leva väldigt länge på. Det har fått mig att öppna ögonen och se med andra ögon på saker och ting. Även om det inte är något annat så är känslan helt obeskrivbar. Känslan att vara uppskattad. Känslan att vara eftertraktad? Helt otrolig. Jag är lite kär i den känslan.. :)