De senaste dagarna har varit tunga, så förbaskat tunga. Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg och anser att jag smutsat ner min blogg med tankar om honom allt för mycket redan, men då skulle ni se det som pågår i mitt stackars överarbetade lilla huvud. Det är inte vackert och det håller på att driva mig till vansinne.
Jag tycker ångest är ett starkt ord, ett ord i klass med depression. Dessa är ord som blivit allt vanligare i dagens samhälle och enligt mig används de allt för lättsinnigt. "Jag blir så deprimerad på min telefon" typ eller något liknande idiotiskt. Nejdå, det är inte depression. Verkligen inte. Jag trodde inte helt fullt på depression tidigare. Inte förrän jag fick se en närastående person, en som jag sett som psykiskt otroligt stark, hen skulle ha flyttat berg med ren och skär perkele. Inte före jag fick se denna person gå rakt in i väggen. Jag har stirrat djup depression i vitögat, och det är inte vackert. Inte på något plan.
Depression is not a sign of weakness, it's a sign of being strong too long.
Jag har aldrig upplevt ångest tidigare. Jag vet inte om det som hemsökt mig de senatse dagarna varit ren ångest, men det har varit så nära jag någonsin har varit fenomenet. Det är mörkt, det är ensamt och det är så fruktansvärt överväldigande. Skrämmande på ett så djupt plan. Onskefullt och skadeglatt med klor som sliter rakt igenom själen in i det allra innersta. Och det värsta av allt? Det känns så otroligt onödigt.
Jag vet vad han har gjort mot mig. Jag vet vad han sakt om mig, om mina allra närmaste och kära. Med full vetskap om detta, även om jag vet att det inte är i hans sinnes fulla bruk, men det gör inte saker mindre ogjorda, ord mindre osagda. Med full vetskap om allt helvete han ställt till med och hur han uppfört sig så lyckas han ändå få mitt innersta att svika mig såhär. Saknade och sorgen är total och jag bryter ihop till ett ensamt litet barn med allt grusat, allt borttaget. Bryts ner totalt och obarmhärtigt. Jag vet vad han gjort, och ändå känner jag såhär och det får mig att känna mig så otroligt svag. Känslan av att svika mig själv, känslan av att vara svag gör mig bitter. Jag har alltid sett mig själv som en psykiskt stark person. Nu är mitt inre långt ifrån en stolt personlighet med skinn på näsan.
Jag vet att det blir bättre, tiden läker alla sår. Men den dagen känns så oövervinnligt långt borta. Dag för dag, timme för timme. Jag har världens finaste människor irunt mig, jag lyfter verkligen på hatten för er att ni orkar stötta, vara där och säga alla rätta ord, i vått och tort. Man är aldrig ensam även om det ibland känns miserabelt. Men som det är nu klarar jag inte av att vara ensam. Inte en enda kväll. Det bara inte går och ensamheten driver mig verkligen till vansinne. Men med förra lördagens ord starkt ringande i bakhuvudet måste jag gå vidare. Du tror mig inte nu, men efter ett halvår kommer du tro mig, det var bättre såhär. Det är bara känslan av onödighet, av total ovisshet som gör mest ont. Så fruktansvärt onödigt. Så fruktansvärt barnsligt. Och så fruktansvärt själviskt.
Sen till det här med fördomar. Så fruktansvärt onödigt. Den senaste tiden har jag insett att livet är kort. Livet är skört. Livet är orättvist (och nej, här pratar jag inte om honom, utan en betydligt värre grej som inte är mogen för bloggen, men som slog mig rakt i ansiktet, hårt) och man skall aldrig ta något för givet. Livet har en lustig syn på humor och på att pröva en. Efter allt med honom deklarerade jag att om jag klarar detta klarar jag vad som helst. Jag fick direkt ett slag tillbaka och nu är det upp till bevis. På full kraft.
Fördomar ja. Jag har sakta fått upp ögonen iochmed all denna onödiga skit. Förra lördagen var den vändpunkt som fick mig att kasta allt i sjön. Ett liv utan fördomar gör mig till en bättre person. Om inte för någon annan så för min egen skull. Jag är en vuxen människa. Jag behöver inte älska alla människor, men jag har bestämt mig för att alla är värda en ärlig chans. Första intrycket kan vara helt fel. Totalt fel.
Så från och med nu går jag med lite lättare steg, lite friare axlar och ett lite bättre samvete. Jag vet var jag har mig själv, jag vet var jag har mina närmaste och käraste medmänniskor. Jag vet var jag står. Ta ingen skit från något håll, men dela inte heller ut det.
Jag vet var jag har mig själv. Det är en väldigt befriande tanke.
Jag vet inte vad jag vill ha ut med detta inlägg, det viktigaste är kanske att få skriva av mig. Jag hoppas att det börjar bli bland de sista gångerna som jag tvingas (tvingas är ett starkt ord, men ni förstår..) skriva inlägg som har med honom att göra, men det är så skönt att få utlopp för alla eländiga tankar. Och jag tackar er för att ni orkar läsa, lovar er att det kommer bli bättre. En dag. Amen.
Kom ihåg vem ni är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar