Den där känslan

Ja just den känslan, visst är den otrolig? Satt upp idag, och det har aldrig känts så bra i sadeln som idag. Seriöst, jag överdriver inte. Jag har inte ridit nu på en stund av olika orsaker, ryggsmärtor den största, men mentalt har jag varit där varje dag. Peppat mig själv, memorerat, gått igenom detaljer tusen gånger om och från början igen. Och vem vet, kanske just denna paus och mentala ridskola varit vid exakt rätt tidpunkt.

Då jag kom till stallet hämtade jag upp ponnyn och så verkade vi hovarna. Sandra verkade de första tre medan jag såg på och sög i mig all information jag såg och hörde. Man märkte på Stormis att han är van med verkning och inte skoning, han stod lugn som en kossa och sov. Det att han använde oss som dyna var dock en annan, bedrövligare historia.
Sedan var det min tur att ta den sista framhoven, och har bara en sak att säga, jag blir ALDRIG hovslagare, jösses vad tungt det var att bara verka den där ena fjuttiga hoven! Min rygg kändes som om den skulle brista efter typ tre sekunder och då jag lade ner hoven efter klippningen och rätade på mig tänkte jag svimna. Skoj. Dock är jag fast besluten att fortsätta med detta, både billigare och väldigt bra att kunna. Och det blir väl också lättare då man får lite rutin och kommer på alla knix hur det är lättast.
Efter att jag med mycket möda och ännu större besvär verkat hoven klar smorde jag in hovarna med hovfett. Det har ju varit bedrövligt torrt men till all tur har Stormis hovar inte spruckit. Då det regnade lite igår och hovarna kanske blev aningen fuktigare passade jag på att smörja dem nu.

Då tassarna var nya och fina var det dags för dressyrträning. Vi fixade honom och så satt Sandra upp. Han var lite stel i början, endast stel i musklerna, inte oren. Jag förstår bra hans försiktiga steg i början, första gången utan skor på länge ju. Efter en stund släppte stelheten och det började gå riktigt vackert.
Förutom övergångar, tempoväxlingar, ryggningar och gångarter tränades också skänkelvikning (som gick super!) och uppsamling (vilket också börjar gå bättre).
Då Sandra ridit färdigt passet var det min tur att sitta upp, och ja..rosa sockervadd typ.

Jag hittade mig själv direkt, och hästen verkade också vara med. Det är en helt annan häst att rida jämfört med senast, Sandra har gjort ett, ursäkta ordvalet, förbannat bra jobb! Han har ett annat driv, och så mycket positivare. Inget maskas på samma vis längre, och massan som han fått har också gjort skillnad.

För tillfället är jag så otroligt inspirerad och allt på hästfronten ser så ljust och lockande ut. We won't stop now!