Ända sedan Stormis flyttade in i Grundsjö har jag varit en väldigt stolt hästägare. Tills idag.
Jag förstår mig verkligen inte på honom. Ingen panik, han är inte rädd, han vill mest bara stå och mysa. Men han går INTE in. Inte. Nej. Stop. Sedan då han inte finner någon annan flyktväg, då stiger han upp på två ben. Mysiga lilla varelse.
I två timmar stred vi, sedan såg man hur det hände något. Han stod en stund med slutna ögon (ja, slutna) och funderade, sedan gick han rakt in, och stannade där. Vi vann :)
Imorgon får han stå och fundera över sina synder och på måndagen kör vi igen. Han har en gång i tiden gått att lasta så gott som smärtfritt, det SKALL gå igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar