What does'nt kill you makes you stronger. But it sure hurts like Hell!

Tänkte att jag nog måste ge er ett litet livstecken. Jag kom tydligen levande ur detta, men hur sönder och totalförstörd skall vi inte diskutera nu.
Ett blogginlägg om hela historien är påväg, men det kommer troligtvis ta mig flera timmar och otaliga tårar att knåpa ihop, och styrkan till det finns inte ännu. Så mycket kan jag säga att jag gråtit över honom i en vecka, nu är jag flyförbannad. Tror dock att det är en hälsosammare känsla. Och utan min familj och underbara vänner, ja då vet jag inte vad jag skulle gjort.

Stormis då? Han börjar sakta komma på fötter, lite svullen är han ännu men vid ridningen idag funkade han bättre än på länge.

Livet kommer väl sakta tillbaka på fötter, men ALDRIG hade jag kunnat förutse detta.

Älskade häst!