Oj vad här varit tyst ett tag! Men jag påstår mig ha en bra orsak, då jag jobbat långa dagar från lördag till tisdag, och blev angripen av världens förkylning med feber på tisdagen. Jag har nog hälsat på i stallet, men inte engagerat mig något mera.
Idag har vi kört Stormis med Maria, och söta öde vilken körtur! Det finns vissa hästar som vägrar gå framåt och fastnar på stället då de blir riktigt heta, Stormis tillhör denna mindre trevliga kategori. Då jag lagade honom färdig inför körturen stod han hur fint som helst och var trevlig att hantera, men ack vilken förändring då vi kom utanför stallsdörren. Ärligt, jag tror hästen lider av schitzofreni!
Innan vi kom ut från gårdsplanen hade han redan skyggat för otaliga saker och Maria hamnade hoppa ur kärran fler än en gång. Då vi kom ut på vägen, då först började helvetet. Han började med att bocka som besatt, som en liten boll studsade han på utan att sluta. Flera gånger tänkte han bocka ner sig i diket. Då han märkte att det inte hjälpte att bocka då vi turligt nog lagt sparkrem på honom, då började han stegra sig. Stormis har aldrig stigit upp på två ben framför kärran förut, och nu försökte han sig på det flera gånger. Det är väldigt farligt då en häst stegrar sig framför kärran, risken att den tippar över på rygg är stor.
Mitt i allt stegrande, bockande och allmänt tokeri märkte vi att det kom en traktor med flytgödselvagn körande bakifrån. Oh happy day! Maria fick snällt visa till traktorkusken att sakta in, och vi svängde demonen till häst och tog in honom på en stubbåker (en insådd sådan, såklart!) en bit bakom, han skulle aldrig klara att dela väg med en traktorkombination i det tillstånd han var i nu. Då vi fick upp honom på vägen igen fortsatte idiotierna. Nu var jag arg. Riktigt jäkla arg. Jag gillar känslan då man aldrig hinner bli rädd, för farligt var det, utan jag blev riktigt fly förbannad på kräket som vi spänt framför kärran.
Kanske Stormis märkte att det klickat någonting, för nu började han trava fram, inte snällt, men röra sig non-the-less. Så fortsatte han hela körturen till slut. Några gånger försökte han bocka, men om jag höll in honom och gjorde halvhalter så hölls han i händerna. Vi mötte en traktor som plöjde riktigt bredvid vägen, och vi mötte även gödselkombinationen en gång till, men nu gick det som en dans, det var just så han skyggade för dessa brännoljedrivna bestar.
Kanske den vägg som vi väntat på hela sommaren kom emot idag, vem vet. Det är inte alltid en dans på rosor med våra lurviga vänner, men vi klarade dagen med livet i behåll, så vad annat kan vi göra än fortsätta. Always look on the bright side of life!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar