Jag fixade Calle färdig inför ridningen, och denna tös stod och studerade mig. Då jag skulle tränsa Calle och satte bettet i munnen på honom hörde jag tösen viska "Nämen, vad håller hon på med? Gör det inte illa i hästens mun? Nej det här tycker jag inte alls om, vilket djurplågeri!" Vid detta tillfälle viste jag inte att tösen studerar i Brusa, så jag förklarade snällt vad bettet har för uppgift och att ett vanligt tvådelat tränsbett inte skadar hästen så länge man inte hänger i tyglarna. Som svar fick jag ett malligt leende.
Nu var det dags för att sadla Calle. Calle är en shettis, modell köttbulle, så han har svansrem på sin sadel. Nu hörde jag tösen utbrista "Nämen! Vad gör hon nu då? Ser hon inte att det gör ont åt hästen? Vilket djurplågeri!" Nu var jag bitter, vad var människans problem? Jag vände mig mot tösen och förklarade med tydlig ironi i rösten att vi älskar våra hästar, och jag tror att vi vet vad vi håller på med. Varför skulle vi som båda är utbildade inom området medvetet göra våra hästar illa? Inget svar.
Nåja, nog om det. Jag ledde Calle medan en glad liten ryttare red honom, ponnyn var inte på sitt lugnaste humör. Då vi skulle trava sköt han iväg i galopp, så det vara bara att springa för brinnkära livet och försöka lugna honom. Min lilla ryttare hade ju åtminstone roligt :)
Efter ridningen tog jag in Stormis, och myste en stund innan jag åkte hem. Det var ju meningen att jag skulle promenera honom idag, men då det äntligen slutade spöregna var det beckmörkt. Nåja, imorgon är en ny dag :)
Bjuder på en bild från min egen tid i Brusaby. Hästen på bilden var min stora kärlek, varmblodet Isac Brus. Han blev aldrig till något på banan, men hade ett hjärta av guld då man vunnit hans förtroende. Han togs ifrån oss alltför tidigt, men jag fick dela tre otroliga år tillsammans med honom, och ingen häst har lärt mig så mycket som han <3
 |
| All good things must come to an end |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar