onsdag 18 september 2013

Tankar..känslor..tårar..

Åkte inte till stallet idag, det är så ruskigt och blött och höstigt och oinspirerat överallt. Det speglar mitt humör ganska bra.
Jag må ha gått ur gårdagen med huvudet högt och äran i behåll, på utsidan. På insidan är det totalt kaos. Brustet. Upprivet. Söndertrasat. Totalförstört. Alltihop. Förevigt.

Jag trodde att jag oberört skulle kunna träffa honom, vilken förbaskad nitlott jag drog!
The girl who smiles and looks happy on the outside may be the girl who cries herself to sleep at night.
Och att se den otroliga, fruktansvärt påtagliga förändringen i honom. Han säger att han är oberörd. Att han är lättad. Men hela hans väsen talar imot honom. Skriker på hjälpt som ett sårat, ensamt litet barn som blivit bortglömt.
På denna dryga månad har han åldrats tio år. Hela kroppen hänger. Ögonen är rödsprängda. Ansiktet är grått. Pannan i rynkor. Påsarna under ögonen så fruktansvärt stora och framträdande.

Det är så skrämmande uppenbart att han är på väg in i en vägg. Ett djupt, mörkt hål. Han är påväg, i rasande takt, åt fel håll. Jag känner honom nästintill lika bra som jag känner mig själv, och nu är det ingen lek mera. Det är heller inget elakt eller bittert eller hämndlystet kvar. Det är blodigt allvar. Och han förstår inte.

Det gör mig så illa, svider ända in i de djupaste delarna av mitt hjärta. Det gör så fruktansvärt ont. Att hamna vittna detta, okapabel att göra någonting annat än försöka prata med en döv vägg. Att kasta en boll mot ett plank. Att försöka förklara för någon man älskar och motvilligt känner ett moderligt medlidande för, utan någon respons. Eller någon slags respons fick jag. Några hoppfulla sekunder om att ha hittat rätt punkt. Några tysta stunder. Några suckar. Några desperata gnidningar i ansiktet. Men det mest fruktade? Too little, too late? 

Att detta verkligen skulle leda till det här. Jag kan verkligen inte förstå. Det har funnits orättvisor, det har funnits tvister, oförlåtbara saker och helvete, men aldrig hade jag valt denna väg. Den lätta vägen. Livet är inte lätt, inte på något plan. Men det är värt att jobba för. Att kämpa. Att misslyckas - att stiga upp starkare än någonsin. Att verkligen fighta för.

Om det finns någon mening med detta har jag svårt att förstå, ännu svårare att se och omöjligt att tro.

Jag har inte fällt tårar på en lång tid. Nu rinner de fritt. Det svider. Det är mörkt. Det gör ont. Så förbaskat. Fy Fan.

5 kommentarer:

  1. Du skriver så att de svider inom en. Du skriver jätte bra, super!
    Hoppas det blir bättre snart, fast höstmörkret brukar inte direkt pigga upp..

    SvaraRadera
  2. jo håller med Hanna, du skriver verkligen bra!

    SvaraRadera
  3. Du lyckas sätta ord på känslor som andra inte ens vågar känna, en stor eloge till dig. Kämpa på även om det känns nattsvart, efter regn kommer solsken!
    /Cessi

    SvaraRadera
  4. Tack, även om det känns som om orden bara lyckas skrapa på ytan av ett isberg.. When words are not enough typ.. Men tack för era kommentarer, det värmer verkligen :)

    SvaraRadera