Människan är en kunskapstörstande varelse, och det som hon inte förstår fruktar hon. Man är ju rädd för det man inte förstår (jag är lite rädd för matematik ;) ) och det man inte kan förklara, och det paranormala kan man ju verkligen inte förklara. Seeing is believing sägs det ju. Ofta får man höra att det har ju aldrig bevisats att det finns något, men det har heller aldrig bevisats att det inte finns något.
Jag har alltid varit väldigt fascinerad av detta, någon slags skräckblandad förtjusning.
Men om det börjar störa personer som står mig nära, då är det speciellt skrämmande och inte fullt så fascinerande..
Åkte i vanlig ordning till stallet igår efter jobbet och mötte Sandra med Sindi på vägen ner till stallet. Jag hämtade upp Stormisen och borstade honom. Han var verkligen smutsig, så idag kommer vi tvätta honom.
Vi hade planerat att köra ut med honom idag men jag hade verkligen ingen inspiration till det, så jag sadlade honom istället. Han var snäll och fin då jag fixade honom klar, men direkt då Sandra hoppade upp började han sätta emot och ville inte gå fram. Han fick sig en liten påminnelse om var han står, och gick sedan framåt, dock med monster bakom alla hörn.
Den häst som var fin och mjuk att rida igår var en treårig kaxig, skänkeldöv åsna idag. Han satte verkligen emot alla tillfällen han fick och försökte sig tillochmed att bocka några gånger. Stormisen har inte bockat på läääänge, så det var lite oväntat. Nåja, även här fick han berättat för sig vem som leder och vem som följer.
Han var väldigt spänd i början, en del kan bero på att underlaget kanske inte var det bästa, men han var nog ett päron också.
På slutet slappnade han lite av och jobbade någorlunda stundvis, men inte bra. Han har inte varit ett liknande problemfall sedan Sandra började träna honom, så man fick ju se skillnade från detta till hur han vanligtvis jobbar. Alla har vi dåliga dagar och tur så kommer dessa inte så ofta med honom, för det var nog bedrövligt.
Ett stort plus med gårdagens ridning var att han inte var oren, och det är ju huvudsaken :)
Då Stormisen ätit och stod i hagen i sitt vackra lila täcke ( :'D ) åt vi middag med Sandra och avnjöt sedan en kaffe med tilltugg och struntpratute innan vi tog in de hästar som står inne.
Efter stallet besökte jag Nina och Anton som igen fick agera mina psykologer. Känslan att få ventilera alla känslor med vänner, och känslan att de verligen vill lyssna, hjälpa och stöda, det är en bra känsla. Man är aldrig ensam, ALDRIG, om man inte väljer det själv. Och då, då är det illa.
Tessi och Jessy kom förbi på en "snabb" uppdate (fem minuter växte sig snabbt till 30) och efter det kollade vi på ett avsnitt av Ghost Adventures innan jag åkte hem vid tolvtiden.
Idag skall Stormisen tvättas och motioneras, efter det säkert lite chill med Sandra och senare hoppeligen en update med en gammal, god vän.
Ajöss tills dess :)
 |
| Donkey |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar