tisdag 17 september 2013

Raspning, provridning och patetiska, självdestruktiva själar

Vad kallt och ruskigt det var igår, och vädret kör tydligen på samma bana idag, brrrr!

Åkte till stallet efter jobbet igår och hämtade upp ponnyn. Vi började med att verka framhovarna för att få dem i en bättre form. Han hade varken svullna eller varma ben vilket var bra.
Vi fixade honom klar för provridning och gick till planen. Höger varv gick bra även om han nog var lite okoncentrerad stundvis.
Vänster varv gick så mycket bättre än igår, jeijj :) Han var lite ömfotad och lite obekväm i traven, men det går ju över. Så hiskeligt skönt att det finns inte! Idag gäller ridning igen, skönt då det verkar gå på rätt spår igen!

Efter stallet stålsatte jag mig själv och styrde nosen mot Ekenäs. Även om jag vet var jag står och inte har någonting att varken frukta eller förlora på det här mera så bultade mitt hjärta som en tok och då jag tog handen bort från bilratten skakade den som om den fick betalt. Då jag väl var där höll jag mitt lugn och fick flera tillfällen att tillochmed skratta åt honom, så illa är det.
Som jag skrev igår, det må bärä eller brista. Mig bar det för, sorligt nog kan jag inte säga riktigt samma sak om honom. Det är ju inte mitt problem mera, men fan vad det svider att se någon man älskar vara påväg i full fart rakt in i en vägg utan att inse det själv eller acceptera hjälp. Men jag har sakt det tidigare, och jag är säker på att en dag kommer han vakna upp, se hur allt skitit på sig och tänka att han borde kanske ha lyssnat på mig. Hoppas bara från djupet av mitt hjärta (jag är en ganska snäll människa i grunden, tro det eller ej..) att det inte är för sent då den dagen kommer. Och skall jag vara ärlig är jag rädd för det värsta :(

Efter mitt Ekenäsäventyr ringde jag Sandra och åkte sedan hem till Malin för en terapikaffe på terassen. Jag har verkligen lärt mig att älska dessa kaffestunder och allt prat. Så skönt att få bekräftat att det verkligen inte är mitt fel, att jag inte hade kunnat göra något annorlunda och att jag verkligen gjort mitt allt och ganska mycket till. Det svider fortfarande, men väldigt mycket mindre :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar