Jag hämtade upp Stormisen och Uffe från betet och lade in Uffe i sällskap av lite hö. Jag borstade och visiterade igenom ponnyn och fixade honom färdig, idag med fullcheek-bettet. Jag ledde ner honom till planen, och steg upp i sadeln. Det blåste helt otroligt mycket idag också, men ponnyn var så chill. Han brydde sig inte alls om själva blåsten, fladdrande staketband eller fladdrande växthusplast. Nejdå, han var som en klippa.
Jag började på halvlånga tyglar. Han var lite seg i början, men efter att jag väckt honom några gånger fungerade motorn mycket bättre. Jag tog tyglarna, och började koncentrera mig till 1000. Jag red mycket serpentiner, volter, tempoväxlingar och övergånar skritt-halt. Och vetni, han gick inte som en giraff med huvudet i vädret. Nej, han höjde ryggen och jobbade i en fin form. Han kanske överdrev lite och hamnade bakom lod några gånger, men överlag gick han fint. Ni kan gissa om jag är stolt över honom?
Jag är också stolt över mig själv. Jag kände mig inte osäker en gång. Jag kände mig så hemma i sadeln. Den känslan är ganska så obeskrivlig. Nej, jag kan inte börja träna honomn. Men, jag kan motionera honom ordentligt och på rätt sätt. Bringing that dream to life.
Just då jag satt av och gick till stallet kom Sandra hem, så vi tog in de resterande hästarna och pratade lite strunt. Jag var också fotograf då hon longerade Pale.
Imorgon är jag ledig, så jag åker till stallet vid tretiden och fixar kvällsstallet, och sedan är det lite bomträning på agendan.
 |
| The closest to heaven that I'll ever get |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar