Åkte inte till stallet idag, det är så ruskigt och blött och höstigt och oinspirerat överallt. Det speglar mitt humör ganska bra.
Jag må ha gått ur gårdagen med huvudet högt och äran i behåll, på utsidan. På insidan är det totalt kaos. Brustet. Upprivet. Söndertrasat. Totalförstört. Alltihop. Förevigt.
Jag trodde att jag oberört skulle kunna träffa honom, vilken förbaskad nitlott jag drog!
The girl who smiles and looks happy on the outside may be the girl who cries herself to sleep at night.
Och att se den otroliga, fruktansvärt påtagliga förändringen i honom. Han säger att han är oberörd. Att han är lättad. Men hela hans väsen talar imot honom. Skriker på hjälpt som ett sårat, ensamt litet barn som blivit bortglömt.
På denna dryga månad har han åldrats tio år. Hela kroppen hänger. Ögonen är rödsprängda. Ansiktet är grått. Pannan i rynkor. Påsarna under ögonen så fruktansvärt stora och framträdande.
Det är så skrämmande uppenbart att han är på väg in i en vägg. Ett djupt, mörkt hål. Han är påväg, i rasande takt, åt fel håll. Jag känner honom nästintill lika bra som jag känner mig själv, och nu är det ingen lek mera. Det är heller inget elakt eller bittert eller hämndlystet kvar. Det är blodigt allvar. Och han förstår inte.
Det gör mig så illa, svider ända in i de djupaste delarna av mitt hjärta. Det gör så fruktansvärt ont. Att hamna vittna detta, okapabel att göra någonting annat än försöka prata med en döv vägg. Att kasta en boll mot ett plank. Att försöka förklara för någon man älskar och motvilligt känner ett moderligt medlidande för, utan någon respons. Eller någon slags respons fick jag. Några hoppfulla sekunder om att ha hittat rätt punkt. Några tysta stunder. Några suckar. Några desperata gnidningar i ansiktet. Men det mest fruktade? Too little, too late?
Att detta verkligen skulle leda till det här. Jag kan verkligen inte förstå. Det har funnits orättvisor, det har funnits tvister, oförlåtbara saker och helvete, men aldrig hade jag valt denna väg. Den lätta vägen. Livet är inte lätt, inte på något plan. Men det är värt att jobba för. Att kämpa. Att misslyckas - att stiga upp starkare än någonsin. Att verkligen fighta för.
Om det finns någon mening med detta har jag svårt att förstå, ännu svårare att se och omöjligt att tro.
Jag har inte fällt tårar på en lång tid. Nu rinner de fritt. Det svider. Det är mörkt. Det gör ont. Så förbaskat. Fy Fan.
The Closest to Heaven that I'll ever Get
onsdag 18 september 2013
tisdag 17 september 2013
Raspning, provridning och patetiska, självdestruktiva själar
Vad kallt och ruskigt det var igår, och vädret kör tydligen på samma bana idag, brrrr!
Åkte till stallet efter jobbet igår och hämtade upp ponnyn. Vi började med att verka framhovarna för att få dem i en bättre form. Han hade varken svullna eller varma ben vilket var bra.
Vi fixade honom klar för provridning och gick till planen. Höger varv gick bra även om han nog var lite okoncentrerad stundvis.
Vänster varv gick så mycket bättre än igår, jeijj :) Han var lite ömfotad och lite obekväm i traven, men det går ju över. Så hiskeligt skönt att det finns inte! Idag gäller ridning igen, skönt då det verkar gå på rätt spår igen!
Efter stallet stålsatte jag mig själv och styrde nosen mot Ekenäs. Även om jag vet var jag står och inte har någonting att varken frukta eller förlora på det här mera så bultade mitt hjärta som en tok och då jag tog handen bort från bilratten skakade den som om den fick betalt. Då jag väl var där höll jag mitt lugn och fick flera tillfällen att tillochmed skratta åt honom, så illa är det.
Som jag skrev igår, det må bärä eller brista. Mig bar det för, sorligt nog kan jag inte säga riktigt samma sak om honom. Det är ju inte mitt problem mera, men fan vad det svider att se någon man älskar vara påväg i full fart rakt in i en vägg utan att inse det själv eller acceptera hjälp. Men jag har sakt det tidigare, och jag är säker på att en dag kommer han vakna upp, se hur allt skitit på sig och tänka att han borde kanske ha lyssnat på mig. Hoppas bara från djupet av mitt hjärta (jag är en ganska snäll människa i grunden, tro det eller ej..) att det inte är för sent då den dagen kommer. Och skall jag vara ärlig är jag rädd för det värsta :(
Efter mitt Ekenäsäventyr ringde jag Sandra och åkte sedan hem till Malin för en terapikaffe på terassen. Jag har verkligen lärt mig att älska dessa kaffestunder och allt prat. Så skönt att få bekräftat att det verkligen inte är mitt fel, att jag inte hade kunnat göra något annorlunda och att jag verkligen gjort mitt allt och ganska mycket till. Det svider fortfarande, men väldigt mycket mindre :)
Åkte till stallet efter jobbet igår och hämtade upp ponnyn. Vi började med att verka framhovarna för att få dem i en bättre form. Han hade varken svullna eller varma ben vilket var bra.
Vi fixade honom klar för provridning och gick till planen. Höger varv gick bra även om han nog var lite okoncentrerad stundvis.
Vänster varv gick så mycket bättre än igår, jeijj :) Han var lite ömfotad och lite obekväm i traven, men det går ju över. Så hiskeligt skönt att det finns inte! Idag gäller ridning igen, skönt då det verkar gå på rätt spår igen!
Efter stallet stålsatte jag mig själv och styrde nosen mot Ekenäs. Även om jag vet var jag står och inte har någonting att varken frukta eller förlora på det här mera så bultade mitt hjärta som en tok och då jag tog handen bort från bilratten skakade den som om den fick betalt. Då jag väl var där höll jag mitt lugn och fick flera tillfällen att tillochmed skratta åt honom, så illa är det.
Som jag skrev igår, det må bärä eller brista. Mig bar det för, sorligt nog kan jag inte säga riktigt samma sak om honom. Det är ju inte mitt problem mera, men fan vad det svider att se någon man älskar vara påväg i full fart rakt in i en vägg utan att inse det själv eller acceptera hjälp. Men jag har sakt det tidigare, och jag är säker på att en dag kommer han vakna upp, se hur allt skitit på sig och tänka att han borde kanske ha lyssnat på mig. Hoppas bara från djupet av mitt hjärta (jag är en ganska snäll människa i grunden, tro det eller ej..) att det inte är för sent då den dagen kommer. Och skall jag vara ärlig är jag rädd för det värsta :(
Efter mitt Ekenäsäventyr ringde jag Sandra och åkte sedan hem till Malin för en terapikaffe på terassen. Jag har verkligen lärt mig att älska dessa kaffestunder och allt prat. Så skönt att få bekräftat att det verkligen inte är mitt fel, att jag inte hade kunnat göra något annorlunda och att jag verkligen gjort mitt allt och ganska mycket till. Det svider fortfarande, men väldigt mycket mindre :)
måndag 16 september 2013
Longering
Idag har vi satt igång ponnyn efter sjukledigheten. Då han travade mot oss i hagen var han helt ren på rakt, så skönt!
Jag fixade honom klar, för säkerhets skull lindade vi benen för extra stöd. Vi provade också mina nyinförskaffade sidotyglar. Dessa är lite kortare än Sandras så de passar Stormisen bättre. Vi började i högervarv och han var totalt ren. Förutom ett litet hjärnsläpp och lite spänningar i början gick det helt ok. Då det blev nytt varv blev det också orent.
GAAAAAAAHHHHHH!!! Vad är problemet?
Då jag fixade honom visiterade jag benet noggrannt och det var varken svullet eller varmt. Sandra kände på benet då vi märkte att han var oren, hon hittade inte heller något som var fel. Han var inte lika oren som för några dagar sedan, men långt ifrån ren. Suck och stön.
Vi tror (och hoppas) dock att felet nu ligger i hoven. Högra framhoven har nämligen blivit lite kantig och vi upptäckte även att den börjat rispa lite och tror att det är därför som han har problem med den.
Imorgon tar vi fram raspen i högsta hugg och provar rida efter det.
Men störande är det nog.
Mamma och Pappa kom hem från Lappträsk idag och med sig hade de två säckar Stormis-foder. Min kära bror hade varit så snäll att han varit in i Ridaaja i Borgå och hämtat foder åt mig då han kom hem från jobbet. Uppskattningen och tacksamheten är stor och dessa små vardagliga grejer betyder mycket för mig och gör allt så mycket lättare för tillfället. Tack!
Imorgon efter stallet då? Ja, det må bära eller brista.
Jag fixade honom klar, för säkerhets skull lindade vi benen för extra stöd. Vi provade också mina nyinförskaffade sidotyglar. Dessa är lite kortare än Sandras så de passar Stormisen bättre. Vi började i högervarv och han var totalt ren. Förutom ett litet hjärnsläpp och lite spänningar i början gick det helt ok. Då det blev nytt varv blev det också orent.
GAAAAAAAHHHHHH!!! Vad är problemet?
Då jag fixade honom visiterade jag benet noggrannt och det var varken svullet eller varmt. Sandra kände på benet då vi märkte att han var oren, hon hittade inte heller något som var fel. Han var inte lika oren som för några dagar sedan, men långt ifrån ren. Suck och stön.
Vi tror (och hoppas) dock att felet nu ligger i hoven. Högra framhoven har nämligen blivit lite kantig och vi upptäckte även att den börjat rispa lite och tror att det är därför som han har problem med den.
Imorgon tar vi fram raspen i högsta hugg och provar rida efter det.
Men störande är det nog.
Mamma och Pappa kom hem från Lappträsk idag och med sig hade de två säckar Stormis-foder. Min kära bror hade varit så snäll att han varit in i Ridaaja i Borgå och hämtat foder åt mig då han kom hem från jobbet. Uppskattningen och tacksamheten är stor och dessa små vardagliga grejer betyder mycket för mig och gör allt så mycket lättare för tillfället. Tack!
Imorgon efter stallet då? Ja, det må bära eller brista.
Hevoset Stadikalla, Aivot Narikassa
Skulle väl ha borda uppdatera igår, men var hemma runt 22.30 så viljan och orken arbetade imot mig. Bättre sent än aldrig dock :)
På lördag åkte jag till stallet på kvällen och kollade på ponnyn. Benet var nog bättre, men det blev vilodag för säkerhets skull. Han har det ju inte direkt dåligt i sin stora kuperade hage med skogsdel och kompis så han var glad. Istället fixade vi stallet klart och styrde sedan nosen mot Täkter-stallet var vi tog in hästarna och fixade kvällsfodret.
Det var ju förfest och utgång som gällde senare, så då vi kom hem tillbaka fixade vi oss klara och begav oss mot Karis och upp till Nina och Anton. Det var kul att träffa gamla kompisar igen och ännu roligare att planera lite resor mot varmare länder ;) Hade också Dr Phil moments vilka är hälsosamma, men ack så jäkla hjärtskärande för tillfället. Sticker inte under stol med att en och annan tår fälldes..
Nåja, nog om mitt trasiga och totalförstörda inre. Vi började sakta röra oss mot Club 18 och på grund av vissa omständigheter tog det över en timme efter att vi startade innan vi var framme.
Jag hade tänkt mig en kväll modell lugnare och att vi skulle söka oss hem någorlunda i tid, Hahh, screw that! Aivot narikkaan, ha kul och glöm allt, det var kvällens filosofi. Vid halv fyra var vi hemma i Grundsjö och släpade oss i säng bara för att stiga upp typ fyra timmar senare och åka till Helsingfors. Var befann sig tankeverksamheten där? Inte hos oss ialla fall :D
Lite småtrött och med bomull i huvudet (en känsla som börjat bli allt för bekant på sistone) steg jag glatt, än något slutkörd, upp vid 8 och intog lite koffein. Lite före 9 åkte vi hem till Channa och Pia och därifrån vidare till stadion. Jag har aldrig varit vi Olympiastadion tidigare, och blev lite förundrad över hur litet det är. Jag menar, där har ju ändå hållits en olympiad. Det är länge sedan, men anyway.
Jag är nöjd med programmet. Det var mest hoppning varvat med pausprogram bestående av körning och western"uppvisning" av Kari Vepsä. Sista hoppningen vi såg var en bana på 1,50. Shit! Det är högt det hörni! Jag lovar, Stormis skulle vinkla ner öronen och springa under. Det skulle nog jag också för den delen.
Det var en maxad bana uppbyggd efter den ursprungliga olympiad-banan 1952, bara lite förnyad. Spännande var det må jag säga.
Expon med alla försäljningsstånd var dock inte så mycket att hurra över, tyvärr. Kanske det var bättre på lördagen, men på söndagen var det ganska kasst. Expot var ganska litet och jag träffade inte på ett enda mässerbjudande. Buu! Dock hälsosammt för lilla plåmboken ;) En grej kom jag dock hem med, något jag tidigare hittat på Horsepro'shemsidor och funderat på att klicka hem. Ett färgschampo från Carr, Day & Martin (okej, jag är väl lite smålöjlig..) för rödbruna hästar. Nu skall han allt börja glänsa den där Stormisen! Och det bästa av allt, jag kan dela schampo med ponnyn ;)
Vill även passa på att tacka Sandra, Pia och Channa för en lyckad dag och det bästa av sällskap. Skrattmusklerna har verkligen fått sig en omgång :D
Då vi åkte hem var vi och äta till en kinesisk restaurang i Drumsö, och det var nog little piece of heaven! Jösses vad gott det var! Vi delade på en middag för fyra, ljuvligheterna bestod av förätt (vårrullar, mmmm) fyra huvudrätter (friterade jätteräkor, grillad kyckling, nötkött i sås och svinkött i sås) och friterad banan med glass till efterrätt. Jag åt bara av räkorna och kycklingen (har lite problem med kött, inte av etiska skäl för djuren utan smaken och egen envishet) men de var desto godare. Nami!
Då vi var hemma fixade vi stallet i racerfart (eller ja, jag fixade väl inte så mycket..) innan jag körde till Svartå, hämtade upp Malin hos hennes morföräldrar, tog en snabb sväng via Siwa och bänkade oss sedan på hennes terass med kaffekopparna i högsta hugg och de senaste nyheterna. Jag var tröttare än tröttast, men det är så skönt att bara chilla i goda vänners sällskap och inte behöva bry sig om något. Love it!
Var hemma vid halv elva och var så nöjd över att få krypa ner i min egen säng och somna under mina två fluffiga täcken. Ett perfekt avslut på en händelserik helg.
På lördag åkte jag till stallet på kvällen och kollade på ponnyn. Benet var nog bättre, men det blev vilodag för säkerhets skull. Han har det ju inte direkt dåligt i sin stora kuperade hage med skogsdel och kompis så han var glad. Istället fixade vi stallet klart och styrde sedan nosen mot Täkter-stallet var vi tog in hästarna och fixade kvällsfodret.
Det var ju förfest och utgång som gällde senare, så då vi kom hem tillbaka fixade vi oss klara och begav oss mot Karis och upp till Nina och Anton. Det var kul att träffa gamla kompisar igen och ännu roligare att planera lite resor mot varmare länder ;) Hade också Dr Phil moments vilka är hälsosamma, men ack så jäkla hjärtskärande för tillfället. Sticker inte under stol med att en och annan tår fälldes..
Nåja, nog om mitt trasiga och totalförstörda inre. Vi började sakta röra oss mot Club 18 och på grund av vissa omständigheter tog det över en timme efter att vi startade innan vi var framme.
Jag hade tänkt mig en kväll modell lugnare och att vi skulle söka oss hem någorlunda i tid, Hahh, screw that! Aivot narikkaan, ha kul och glöm allt, det var kvällens filosofi. Vid halv fyra var vi hemma i Grundsjö och släpade oss i säng bara för att stiga upp typ fyra timmar senare och åka till Helsingfors. Var befann sig tankeverksamheten där? Inte hos oss ialla fall :D
Lite småtrött och med bomull i huvudet (en känsla som börjat bli allt för bekant på sistone) steg jag glatt, än något slutkörd, upp vid 8 och intog lite koffein. Lite före 9 åkte vi hem till Channa och Pia och därifrån vidare till stadion. Jag har aldrig varit vi Olympiastadion tidigare, och blev lite förundrad över hur litet det är. Jag menar, där har ju ändå hållits en olympiad. Det är länge sedan, men anyway.
Jag är nöjd med programmet. Det var mest hoppning varvat med pausprogram bestående av körning och western"uppvisning" av Kari Vepsä. Sista hoppningen vi såg var en bana på 1,50. Shit! Det är högt det hörni! Jag lovar, Stormis skulle vinkla ner öronen och springa under. Det skulle nog jag också för den delen.
Det var en maxad bana uppbyggd efter den ursprungliga olympiad-banan 1952, bara lite förnyad. Spännande var det må jag säga.
Expon med alla försäljningsstånd var dock inte så mycket att hurra över, tyvärr. Kanske det var bättre på lördagen, men på söndagen var det ganska kasst. Expot var ganska litet och jag träffade inte på ett enda mässerbjudande. Buu! Dock hälsosammt för lilla plåmboken ;) En grej kom jag dock hem med, något jag tidigare hittat på Horsepro'shemsidor och funderat på att klicka hem. Ett färgschampo från Carr, Day & Martin (okej, jag är väl lite smålöjlig..) för rödbruna hästar. Nu skall han allt börja glänsa den där Stormisen! Och det bästa av allt, jag kan dela schampo med ponnyn ;)
Vill även passa på att tacka Sandra, Pia och Channa för en lyckad dag och det bästa av sällskap. Skrattmusklerna har verkligen fått sig en omgång :D
Då vi åkte hem var vi och äta till en kinesisk restaurang i Drumsö, och det var nog little piece of heaven! Jösses vad gott det var! Vi delade på en middag för fyra, ljuvligheterna bestod av förätt (vårrullar, mmmm) fyra huvudrätter (friterade jätteräkor, grillad kyckling, nötkött i sås och svinkött i sås) och friterad banan med glass till efterrätt. Jag åt bara av räkorna och kycklingen (har lite problem med kött, inte av etiska skäl för djuren utan smaken och egen envishet) men de var desto godare. Nami!
Då vi var hemma fixade vi stallet i racerfart (eller ja, jag fixade väl inte så mycket..) innan jag körde till Svartå, hämtade upp Malin hos hennes morföräldrar, tog en snabb sväng via Siwa och bänkade oss sedan på hennes terass med kaffekopparna i högsta hugg och de senaste nyheterna. Jag var tröttare än tröttast, men det är så skönt att bara chilla i goda vänners sällskap och inte behöva bry sig om något. Love it!
Var hemma vid halv elva och var så nöjd över att få krypa ner i min egen säng och somna under mina två fluffiga täcken. Ett perfekt avslut på en händelserik helg.
lördag 14 september 2013
Dethär med tvåspråkighet
Suomessa puhutaan Suomea. Hur många gånger har man inte fått höra den klyschan? Exakt, en gång för många. Jag är väldigt stolt över att vara född i Finland och står hårt på det här med Suomen Sisu och Viina, terva ja hauta. Men jag är också minst lika stolt över mitt finlandssvenska arv, och det är något jag kommer hålla fast vid, med näbbar och klor.
Finnar är ett stolt folk, och det tycker jag vi skall vara. Men finnar är också ett introvert, trångsynt, gammalmodigt och en aning högfärdigt folk. De flesta bär också på ett väldigt hårt huvud med ännu starkare åsikter. Det är bra med starka åsikter, men de tappar sin mening om man inte kan stå bakom dem med vettiga argument. Då det går till kränkning och sandlådepolitik, ja då är det bara löjligt.
Det har varit en känsla av detta nu en stund, och idag gick det så långt att det brast. Att i flera dagar höra smått mutter och skrikas som Puhukaa suomea och Saatanan ruottalaiset, nehän ei osaa mitään, man blir ju lite småtrött. Speciellt då majoriteten faktiskt är finlandssvenskar med lika stark finska som svenska. Idag blev det Saatanan ruottalaiset, olis pitäny olla pesäpallomaila mukana, ja sitten katsoa mitä ne sanoo. Nähhä lilla du, det går inte i längden.
Jag behärskar fyra språk, tre av dessa flytande. Jag ser det som en rikedom att kunna flera språk, och skulle gärna lära mig flera. Faktum är ju att vi bor i ett tvåspråkigt land med två officiella språk (räknas samiska? isf tre officiella språk) och vi har ju faktiskt all rätt att prata vårt modersmål.
Jag ser inte vad man får ut av att klanka ner på någon som är lika mycket medborgare i sitt hemland men pratar två språk medan man själv är så jäkla trångsynt att man inte ens vill försöka lära sig det andra språket. Vad hände med söner av ett folk? Idioti om man frågar mig.
Jag väljer alltid mitt modersmål i första hand, där jag kan prata svenska pratar jag svenska. Men jag använder lika glatt finska, och har inga problem med det, det är ju sunt bondförnuft. Och det finns många finskspråkiga som verkligen försöker prata och lära sig svenska (samma scenario gäller ju svenskspråkiga). Dessa lyfter jag på hatten för, det är strongt.
Med tanke på att vi lever 2013 i ett civiliserat samhälle tycker jag bara att det är skrämmande att dessa urfinnar ploppar upp här och där. Man kan ju åtminståne försöka istället för att skämma ut sig.
Amen.
Finnar är ett stolt folk, och det tycker jag vi skall vara. Men finnar är också ett introvert, trångsynt, gammalmodigt och en aning högfärdigt folk. De flesta bär också på ett väldigt hårt huvud med ännu starkare åsikter. Det är bra med starka åsikter, men de tappar sin mening om man inte kan stå bakom dem med vettiga argument. Då det går till kränkning och sandlådepolitik, ja då är det bara löjligt.
Det har varit en känsla av detta nu en stund, och idag gick det så långt att det brast. Att i flera dagar höra smått mutter och skrikas som Puhukaa suomea och Saatanan ruottalaiset, nehän ei osaa mitään, man blir ju lite småtrött. Speciellt då majoriteten faktiskt är finlandssvenskar med lika stark finska som svenska. Idag blev det Saatanan ruottalaiset, olis pitäny olla pesäpallomaila mukana, ja sitten katsoa mitä ne sanoo. Nähhä lilla du, det går inte i längden.
Jag behärskar fyra språk, tre av dessa flytande. Jag ser det som en rikedom att kunna flera språk, och skulle gärna lära mig flera. Faktum är ju att vi bor i ett tvåspråkigt land med två officiella språk (räknas samiska? isf tre officiella språk) och vi har ju faktiskt all rätt att prata vårt modersmål.
Jag ser inte vad man får ut av att klanka ner på någon som är lika mycket medborgare i sitt hemland men pratar två språk medan man själv är så jäkla trångsynt att man inte ens vill försöka lära sig det andra språket. Vad hände med söner av ett folk? Idioti om man frågar mig.
Jag väljer alltid mitt modersmål i första hand, där jag kan prata svenska pratar jag svenska. Men jag använder lika glatt finska, och har inga problem med det, det är ju sunt bondförnuft. Och det finns många finskspråkiga som verkligen försöker prata och lära sig svenska (samma scenario gäller ju svenskspråkiga). Dessa lyfter jag på hatten för, det är strongt.
Med tanke på att vi lever 2013 i ett civiliserat samhälle tycker jag bara att det är skrämmande att dessa urfinnar ploppar upp här och där. Man kan ju åtminståne försöka istället för att skämma ut sig.
Amen.
fredag 13 september 2013
Friday the 13th
Åkte till stallet i vanlig ordning efter jobbet och hämtade upp mitt hjärta.
Borstade av honom och visiterade benen. Lite vätska i båda bak, men det är inget jag är så värst oroad över. I höger fram kände man lite puls, så det blev vilodag idag igen. Smorde in benet med Magic Ice och hoppas på det bästa.
En sak som blivit bättre är ryggen. Vi har nu i några dagars tid smort in hans kors med arnikagel, och det ger tydligen resultat. Skönt att någonting går mot det bättre.
Sitter nu ensam hemma på trappan med en kopp kaffe, Metallica och en cigarett i väntan på att åka till Nina och spendera kvällen där. En bra sak har det kommit ur allt det onda, och det är det så mycket starkare bandet jag fått till många av mina vänner, love you!
Imorgon är det jobb och efter det utgång följt av Hevoset Stadikalla på söndag. Work hard - play harder ;)
Is a dream a lie if i don't come true or is it something worse?
Borstade av honom och visiterade benen. Lite vätska i båda bak, men det är inget jag är så värst oroad över. I höger fram kände man lite puls, så det blev vilodag idag igen. Smorde in benet med Magic Ice och hoppas på det bästa.
En sak som blivit bättre är ryggen. Vi har nu i några dagars tid smort in hans kors med arnikagel, och det ger tydligen resultat. Skönt att någonting går mot det bättre.
Sitter nu ensam hemma på trappan med en kopp kaffe, Metallica och en cigarett i väntan på att åka till Nina och spendera kvällen där. En bra sak har det kommit ur allt det onda, och det är det så mycket starkare bandet jag fått till många av mina vänner, love you!
Imorgon är det jobb och efter det utgång följt av Hevoset Stadikalla på söndag. Work hard - play harder ;)
Is a dream a lie if i don't come true or is it something worse?
torsdag 12 september 2013
Lite bättre ben och skinkpaj
Vilket skumt väder det varit idag, total dimma, skyfall och solsken. Det regnade småspik i Virkby hela eftermiddagen, men då jag körde över Svartågränsen sken solen och vägen var torr. Respect.
Åkte till stallet och tog upp ponnyn. Vi bestämde med Sandra att låta honom vila idag, så ser vi hur det är imorgon. Benet var nog bättre men onödigt att riskera något. Borstade av honom (han var en riktig smutsgris), lät honom stå med BoT på frambenet en stund och lade sedan ett nytt lager cold clay innan odjuren fick sin kvällsmat.
Efter detta åkte vi med Sandra till ett stall i Täkter var Sandra brukar hjälpa till ibland. Där tog vi in hästarna och kvällsfodrade dem. Vi var övereffektiva som vanligt och vips så var vi klara ;)
Vi stannade till vid 51'an och tankade lite koffein innan vi körde hem tillbaka till Fagerdal.
Kom just hem och har bjudit Malin ner till Råbacka på kaffe. Bestämde mig för att fixa ihop en skink-ananaspaj kvällen till ära. Då pajen var i ugnen råkade jag kasta ett öga på pajdegsförpackningen. Piirakkataikina makeaan leivontaan. Oh my God, varför lyckas jag alltid? Nåja, kanske det blir ätbart.. Facepalming myself..with a chair!
Imorgon skall vi se om Stormisen är lite bättre och om vi tar ett litet ridpass. Puss tills det :)
Åkte till stallet och tog upp ponnyn. Vi bestämde med Sandra att låta honom vila idag, så ser vi hur det är imorgon. Benet var nog bättre men onödigt att riskera något. Borstade av honom (han var en riktig smutsgris), lät honom stå med BoT på frambenet en stund och lade sedan ett nytt lager cold clay innan odjuren fick sin kvällsmat.
Efter detta åkte vi med Sandra till ett stall i Täkter var Sandra brukar hjälpa till ibland. Där tog vi in hästarna och kvällsfodrade dem. Vi var övereffektiva som vanligt och vips så var vi klara ;)
Vi stannade till vid 51'an och tankade lite koffein innan vi körde hem tillbaka till Fagerdal.
Kom just hem och har bjudit Malin ner till Råbacka på kaffe. Bestämde mig för att fixa ihop en skink-ananaspaj kvällen till ära. Då pajen var i ugnen råkade jag kasta ett öga på pajdegsförpackningen. Piirakkataikina makeaan leivontaan. Oh my God, varför lyckas jag alltid? Nåja, kanske det blir ätbart.. Facepalming myself..with a chair!
Imorgon skall vi se om Stormisen är lite bättre och om vi tar ett litet ridpass. Puss tills det :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)